Värendsbygder 2018, en sammanfattning av Ann-Mari Nilsson

Varendsbygder arsbok

2018-12-19

Ann-Mari Nilsson, som är en av sex personer i redaktionskommittén, har gjort en sammanfattning av föreningens årsbok.

Medlemmar får årsboken i brevlådan. Om du ännu inte är medlem, men så önskar bli, ber vi dig kontakta oss. Medlemspriset är 150 kr/år. I priset ingår årsboken.

Värendsbygder är Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok som kommer ut strax före jul varje år sedan 90 år tillbaka. Det är föreningens ambition att var och en av de tio socknarna i Norra Allbo varje år ska ha i varje fall en berättelse från sin socken. I årets bok är flera av socknarna till och med representerade med två berättelser.

Från Alvesta finns dels en artikel om lokstallarna i Alvesta, dels en berättelse om Carl Fridén.

I den förstnämnda artikeln kan man läsa att Alvesta runt 1860 var en liten bondby med 167 innevånare men snabbt därefter utvecklades till en viktig järnvägsknut med allt vad det innebar. År 1863 byggdes första lokstallet ungefär på den plats där viadukten korsar bangården. För alla som är intresserade av järnvägens utveckling är denna artikel ett guldkorn som ger oss information om lokstallarnas öde ända fram till nutid.

Carl Fridén var en liten pojke som föddes i Alvesta, han var mycket intresserad av matematik. Tio år gammal åkte han tåget mellan Hässleholm och Nässjö och sålde tidningar. Mycket ung begav han sig till Stockholm, råkade där se en vattenfylld båt som höll på att sjunka. Han hoppade i och började ösa. Just när han höll på med detta kom båtens ägare och frågade förtretat vad Carl gjorde med hans båt. Ja, hade jag inte börjat ösa hade båten sjunkit för dig, sa Carl. Båtens ägare var Karl Rudin, chef på företaget Carl Lamm, som sålde kontorsmaskiner. Här fick den unge Carl från Alvesta arbete och därmed var hans lycka gjord. Så småningom blev han en storföretagare och 1945 finner vi honom i USA, han har då 1300 personer anställda.

Blädinge socken har fått sin 800 år gamla dopfunt väl dokumenterad, den har genom århundradena varit dopfunt, blomsterurna och dopfunt igen. Dopfunten är försedd med runskrift som översatt lyder 'Finnvider högg detta kar på Djuraberg'.

Från Blädinge finns också en berättelse om riksspelmannen Ingvar Fohlin. Redan som mycket liten var han intresserad av musik. 13 år gammal hade han, genom att spara femöringar länge, länge, fått ihop 37.50 . Det räckte både till ett dragspel och till frakten. Titeln riksspelman fick han i 70-årsåldern.

I Hjortsberga socken i Mo föddes Christina Petersdotter i mitten av 1800-talet. Hennes liv kantades av sorger och bekymmer, gift först med Anders Carlsson, och efter hans död gift med Anders bror Josef . Den sistnämnde mördad i Vret den 11 september 1897.

Från Hjortsberga socken finns också ett sammandrag av Älganäs Viltvårdsområdesförenings bok Skoga Rote dåtid-nutid.

Kvenneberga socken och dess lilla vackra kapell hyser en kulturell skatt i form av ett stort antal biblar, från den allra äldsta officiella svenska bibeln tryckt 1541 till 1917 års bibel i praktupplaga. I denna artikel kan vi också läsa att kapellet saknar den senaste officiella bibelöversättningen, nämligen bibel 2000.

I Lekaryds socken ligger Dansjö gård. I en artikel får vi göra en rundvandring i huvudbyggnaden och ta del av konstverk, möbler, vägg- och takmålningar. Ett charmigt minne gäller gunghästen, som står i mellanhallen. Den är tillverkad på Gemla leksaksfabrik 1882 och Ragnar Aaby-Ericsson fick den i julklapp på sin 5-årsdag. På julottan reste han sig upp och ropade med hög röst 'farbror prästen, farbror prästen, jag har fått en gunghäst av tomten'.

Från Mistelås socken kommer en berättelse om Verner Lindblom, en vetgirig pojke, född i Mexarp. På hemvägen från skolan kunde han läsa ut boken han lånat på skolbiblioteket. För sin första dränglön köpte han Svensk Uppslagsbok. Han blev med tiden lärare och så småningom huvudperson i den största historiska prövningen under 1900-talet, nämligen frågan om var Sveriges vagga egentligen stod.

Ytterligare en artikel från Mistelås, närmare bestämt från Tagels gård, finns med i boken. Artikeln heter Systerboken och ställer frågan 'Varför finns så få gamla och udda träd kvar i skogen?' Ja, varför är det så att det inte finns så många riktigt gamla träd, träd som teoretiskt ska kunna bli 500 år eller mer? Är det yxor, eldar och stormar som sätter punkt för trädens liv? Eller är det svampar, bakterier och virus? Eller är det kanske inte meningen att träden skall växa till himlen?

I Moheda socken levde släkterna Humble och Korne redan på 1600-talet. Alla de som är intresserade av släktforskning får i berättelsen 'Släkterna vid strömmen' sitt lystmäte. De nämnda stora och betydelsefulla släkterna redovisas ingående.

Andra artikeln från Moheda handlar om 'Farmor Nina' och hennes liv. Som nygift bodde hon vid Prästkvarn där hennes man hade startat snickeriverkstad. Så småningom flyttade familjen till 'Pumparns' där de också hade en liten fabrik för framställning av spånkoffertar.

I bokens förord ställs frågan 'när var egentligen Ormesberga störst i Skandinavien?' Jo, det var runt 1890-talet och det handlar om torvbrytning. År 1893 skickades till exempel tusen ton torvmull till Köpenhamn. Detta betydde att Ormesberga just då hade en av Sveriges största exportindustrier.

I Slätthögs socken finns en ikonmålerska som låter oss ta del av ikonmåleriets traditioner och utförande. Detta måleri är en uråldrig konstart med stränga regler vad gäller motiv och färger. I denna berättelse får vi veta att de tidigaste bevarade vittnesbörden om kristen bildkonst finns i Roms katakomber. Dessa bilder är daterade till 200-talet e.Kr.

Årets bok avslutas med en artikel om Byasjön i Örs socken. Här får vi en beskrivning om en våtmark som har fått nytt liv För ungefär 150 år sedan dömdes Byasjön till att försvinna, men idag har den troligen mer liv än någonsin, till stor del tack vare ideella krafter. Och i våras gästades Byasjön av ett vitt sagoväsen, en ägretthäger.

/Ann-Mari Nilsson